Dasken på tasken

Anförande i svenska

Vårat gömställe bestod av ett hörn och en stor lampskärm. Vi kurade ihop oss under lampskärmen och försökte likna en golvlampa så mycket som det bara gick. Sedan stod vi tysta i mörkret.

När vi stod där och väntade på att bli upptäckta så sa jag helt plötsligt:

”Ida, jag älskar dig”

Jag har haft många vänner under mina 17 år i livet, många snälla och omtänksamma, men även några elaka och dumma. De sistnämnda umgås jag såklart inte längre med, och tur är väl det!

Men en vän som jag har känt länge och som numera är en av mina bästa kompisar är Ida.

Ida och jag träffades första gången när vi båda började i förskoleklass på samma skola.

Där skulle vi sedan spendera tio år med varandra.

Men när vi var små så var vi inte så speciellt tajta som vänner. Vi lekte med varandra någon gång ibland bara.

När jag sedan skulle börja gymnasiet så visade det sig att jag och Ida skulle gå i samma klass. Vilket jag tyckte var en väldigt trevlig överraskning.

Tiden gick och vi umgicks mer och mer, och för varje dag som gick blev vi bara bättre och bättre kompisar.

Vi hade många gemensamma intressen, jag och Ida. Till exempel så älskade båda att få uppmärksamhet och att leka.

En annan sak som vi hade gemensamt var att vi båda tyckte om att gå på fester och att träffa nya människor. Vilket vi numera också gillar att göra tillsammans.

Och eftersom vi har varit på ett antal fester och tillställningar så har vi många härliga minnen från de flesta av dessa. Ett av de allra bästa minnen jag har med Ida är från en av dessa fester, och den har ni fått ett smakprov ifrån i min inledning.

Såhär var det, Jag och Ida skulle på fest tillsammans med våra två kompisar Karin och Camilla. De hade tidigare vart med i en uppsättning av musikalen Grease, och de var ensemblen från den musikalen som hade ordnat festen vi skulle till.

Under kvällens gång fick jag och Ida den brillianta idéen att vi skulle leka kurragömma.

Så vi frågade Karin om hon ville vara med och leta efter oss, och det ville hon. Så jag och Ida rusade iväg för att hitta det perfekta gömstället, vilket vi tillslut fann.

Vårat gömställe bestod av ett hörn och en stor lampskärm. Vi kurade ihop oss under lampskärmen och försökte likna en golvlampa så mycket som det bara gick. Sedan stod vi tysta i mörkret.

När vi stod där och väntade på att bli upptäckta så sa jag helt plötsligt:

”Ida, jag älskar dig”

”Jag älskar dig också, på riktigt!” Svarar Ida tillbaka

Efter vårt korta samtal blir det åter tyst igen.

Där står vi, under lampskärmen, tysta och väntandes på att bli hittade.

Ja, Karin hittade oss den kvällen. Men även jag hittade något, en bästa vän.